Ronja Stina Marita

Jag skrev detta till en psykologikurs en gång och tänkte att det är roligt att dela med sig om då jag ändå hade kvar den. Jag tror man får en bra insikt i sig själv när man verkligen går in för att få ner händelser på papper. Efter att jag skrivit detta, så kände jag en oerhörd lättnad. Jag har dock uppdaterat litegrand i texten och format om.

Flytta hemifrån

Juni för 2 år sedan flyttade jag hemfrån och inte bara de utan också till en annan ort, alltså Kalix. Jag kännde inge förutom Henke min pojkvän.

Det var mycket blandade kännslor, dels för att det var jobbigt att skiljas från familj och vänner samtidigt som det var väldigt spännande med ett nytt ställe och dessutom bli sambo med min pojkvän. Det var svårt att få nya vänner men när jag fick jobb på Ikea i happarande så känndes det bättre, jag kom ut bland folk iaf. Till en början blev det också väldigt mycket tjafs med min mamma och det gjorde inte heller saken lättare men jag tror det berodde på separationsångest eftersom vi alltid har stått varandra väldigt nära. Humöret skiftade, ibland kännde jag mig väldigt glad över att ha flyttat och ihop med världens bästa kille men ibland kännde jag en otrolig saknad av mina nära och kära.

Jag var väldigt ledsen och deprimerad i perioder. Nu har jag byggt upp ett liv här i kalix och det gör det mycket lättare än i början men självklart saknar jag min gamla hemstad och mina nära och kära fortfarande men det har blivit lättare.

Jag har vuxit och mognat under den här tiden, jag har blivit starkare som person och jag vet att jag klarar mig även fast det kan vara jobbigt ibland.

Skilsmässa mellan föräldrarna

Jag var ca 10 år när mamma och pappa skilde sig.

För mig var det nog en helt annan upplevelse än för många andra barn eftersom det var en stor lättnad och faktiskt en glädje.

Mamma väckte mig en helgmorgon och frågade mig:

ska vi lämna pappa?

Jag minns att jag kännde ett glädjerus i hela kroppen.

Frågan hade kommit upp förut men den här gången känndes det på riktigt, Och så blev det. Det var en påfrestande och jobbig prosedur för hela familjen men det var det bästa på lång sikt.

Den här händelsen har påverkat väldigt mycket, jag fick mer ansvar och det fick mig att växa upp snabbt men det anser jag som väldigt positivt. jag har ändå fått leka och vara barn. Men visst har jag fått hjälpa till väldigt mycket, till exempel genom att sköta om min lillebror under delar av sommarloven, tvätta kläder, laga mat m.m. Vår pappa fanns inte där för oss efter skilsmässan dels för att han bodde i finland och vi bara kunde träffa honom under loven några dagar men även eftersom han är alkoholist och han började dricka mer efter skilsmässan så han tappade allt ansvar.

Mamma fick jobba väldigt mycket för att få ekonomin att gå ihop efersom pappa inte hjälpte till ett dugg på den fronten heller. Jag fick agera lillmamma men det var något jag valde själv och tyckte var roligt men det var även så att jag visste att det underlättade för mamma och jag ville att vår familj skulle fungera som en vanlig familj även utan pappa.

Olycka i Abisko

Jag var med på ett läger med UngaÖrnar som var ett internationellt läger med ungdommar från Sverige,Norige,Polen,Rysslan och Ukraina.

Jag var 16 år då, jag var där med mina 2 vänner som också var med på lägret.

Vi hade reda varit på lägret i ca en vecka och vi hade börjat lära känna några av de andra deltagarna mest deltagarna från Norige och Isabell var en utav dom.

Vi var på väg mot Norige eftersom halva lägertiden skulle spenderas där men först skulle vi åka skidliftar upp på ett fjäll och promenera en bit av kungsleden fram till vars våra bussar väntade på oss.

Nåt gick fel och en lift korg som det satt 2 killar i lossnade från sina fästen och for full fart bakåt mot lift sitsen som Isabelle satt i, liften föll bakåt 35 meter innan den koliderade med den andra och Isabell föll av och dog på direkten medans min vän som satt brevid henne blev kvar i liften medvetslös med brutet ben. Min vän for upp till toppen där några av de andra lägermedlemmarna tog i mot honom. Jagsatt i liften väldigt långt bakom dem så vi såg inte när olyckan hände men man kännde en stor gungning och vi fick veta vad som hänt när vi nådde mellanstation men blev ombedda att inte stiga av liften även fast de andra som åkt framför oss hade gjort det. Vi blev sittande kvar i liften i 2 timmar.

Händelsen var hemsk och det tog ett bra tag innan man förstog vad som egentligen hade hänt men genom att vi alla på lägret fick vara med på minnes stund och begravininig av Isabell så underlättade det väldigt mycket men även att lägret fortsatte och att vi fick bearbeta första tiden allihopa tillsammans.

Vi närmaste vännerna fick också åka och hälsa på min vän som låg på gällivresjukhus som hade brytit benet.

Händelsen har påverkat mig på så sätt att jag försöker att uppskatta det jag har, min familj och vänner och att jag inte tar livet lika mycket för given som jag gjorde förut jag vet att livet inte är permanent.

Träffade Henrik

jag träffade ”Henke” På ett Skidläger i Abisko.

Vi inledde ett förhållande på distans som på gick i 3 år, jag bodde i Kiruna och han i Kalix. Vi pendlade med buss på helgerna och jag jobbade extra efterskolan och helger för att ha råd med att träffas så mycket som möjligt. När jag gått färdigt gymnasiet flyttade jag hit vilket nu är 2 år sedan.

Nu har vi varit tillsammans i 5 år.

Vi bor tillsammans i en 3:a med våra 2 katter.

Misshandel av Mamma

Det har hänt ett flertal gånger men det var en speciell gång som verkligen gjorde en förändring innom mig även om jag bara var 7år gammal.

Den här gången var jag med hela tiden, satt i min mammas famn med min lillebror.

Jag kommer ihåg snuttar av vad som hände men jag vet att pappa var full och jag visste att det brukade hända då han druckit.

Jag var rädd för min pappa när han drack just av denna anldening, men när han var nyckter var han världens bästa pappa många gånger.

Den här gången gjorde så att jag tog avstånd från honom kännslomässigt skulle jag beskriva det, jag började hata honom även när han var nyckter men jag var inte rädd för honom mer än när han drack.

De här upplevelserna har nog gjort mig till en mer sympatisk person. Jag vet att sådant händer hela tiden och att folk i de utsattas närhet vet om det och att de känner sig maktlösa för det är bara personen som utsätts för sådant som har makten till att bryta sig lös. Många skulle säkert säga ”men det är ju bara att lämna honom” men det är inte lätt! En person som utsatts för misshandel i ett förhållande har under lång tid uttsatts även för psykisk misshandel och har knappt någon kraft eller själförtroende kvar för att våga lämna mannen, dessutom så uttsatts personen ofta för hot och vågar inte lämna, för då kan hon bli dödad och så var det i min mammas fall.

Jag kämms inte för att berätta om detta och jag förstår mig inte på folk som gör det, för enligt mig är det väldigt viktigt att berätta så att folk får veta att sådant på går hela tiden. Vår familj var en riktig tjärnfamilj på ytan, många tyckte vi levde det perfekta livet men bakom denna fasad pågick något så fruktansvärt som detta.