Ronja Stina Marita

är vad jag känner nu. Ska iväg och jobba kl 12 - 17.30 sen vet jag inte..

Gubben är flera mil bort och bygger på en av våra drömmar men delar han fler drömmar eller är det bara den?

Jag funderar en hel del, känner mig måttligt avensjuk på dem som sitter och planerar bröllop och ett helt liv tillsammans medans jag sitter här ensam. Fast ensam är jag ju bara över helgen, imorgon kommer han igen. När jag är ensam får jag en kännsla av apsolut ensamhet, ibland är det skönt men ibland olidligt, känner mig övergiven. Fast det är jag ju inte..

Våra håriga barn är stora nog för att flytta hemifrån och bli utekatter på landet hos förhoppningsvis våra bekanta, Jag vill så gärna att dem ska vara lyckliga och ha ett bra liv men det gör sååååå ont i mig att bara tänka på det!!! Att inte ha mina älsklingar här, hur ska jag klara mig då henke åker iväg som nu. Dem får mig att känna mig mindre ensam. Jag vill inte men det känns som hopplöst nu, vi har inge val. Men dom ska leva och jag ska hälsa på hos dem så ofta jag kan! Aldrig att dom skulle behöva dö i onödan, ska dem dö ska dem dö naturligt inte för att någon tycker att dem ska det!!!!! Dem är lika mycket värd ett liv som jag själv men dom är också värd att vara lyckliga och därför har vi tagit detta beslut. Hoppas dem får ett bra hem dit dom kommer om dem vill ha våra bepälsta änglar vill säga.