Varför nu, varför jag, varför och vad är hela tiden ord som ligger i tankarna. Jag är inte döende (vad jag vet) men smärtan och hur den påverkar mig och mitt vardagliga liv gör mig galen. Läkaren sa att smärta fysisk som psykisk är inte mindre riktig vilken det än är. Jag har många gåner funderat på om jag är hypokondriker men var kommer den fysiska smärtan ifrån i så fall?! Jag har ju inte gått och tänkt att jag har ont någonstans och sen fått det eller oroat mig över en sjukdom och sedna fått symtom utan mer tvärt om. Jag har ont sen blir jag orolig och går och googlar på symtomen. Det behöver inte vara något allvarligt som att jag vore döende men det hindrar mig att leva ett normalt liv.
Jag försöker hela tiden tänka att det finns dom som har det värre. Och det finns det, mycket värre. Jag vill inte klaga eller gnälla.
Jag är så frustrerad över att det inte är så enkelt att hitta svaret på varför jag har ont, det känns som att jag inte tas på allvar.
Jag har haft ont från och till hela livet, men nu är det värst. Varför nu? vad har jag gjort för att det blivit så här?
Ligger det här i släckten eller är det något helt annat?
Jag vet varken in eller ut och all tid går ut på att vänta, vänta på allt.
Jag trodde läkarbesöket var bra det jag var på sist men nu i efterhand känner jag mig förvirrad, vad var det hon sa?
Skulle jag ta prover, skulle hon höra av sig eller jag. Vi pratade så länge så jag borde ha spelat in. JAg hade min vän med mig men hon minns inte heller då läkaren verkade vela om hur vi skulle göra. Jag får nog ringa och fråga helt enkelt..
Jag känner att depresion är på väg, känner mig inte glad alls och hunger har jag inte kännt på flera dagar, dock har jag ätit ändå för det måste man ju göra.
Ja ett riktigt klago inlägg blev det av det här trotts att jag inte vill klaga eller gnälla men kännder för att skriva av mig så kanske jag slipper klaga till folk runt o m kring mig.
Vaknade idag med oerhörd smärta i höfter, axln och benen. Jag har ju som sagt värk lite var stans då och då. Har varit och tagit prover i maj men det visar inget raumatiskt. Var till läkaren i måndags också, nu har jag bokat tid till sjukgymnast nästa vecka på torsdag. får se vad dom säger.. Jag vill ju börja träna igen, men har inte haft ork eller riktigt vågat då jag har ont.
Ska testa gå till jobbet idag iaf och prova jobba, går det inte så går det inte och då får jag helt enkelt gå hem.
Ännu en gång denna uderbara dag! Jag känner mig aldrig så ledig som på söndagar, är nog därför jag älskar denna dag.
Igår fyllde min gubbe 25år och det firades med nära släckt och vänner, super trevligt! Idag har jag städat undan lite från igår men har lite damsugning och skurning på schemat framöver men det får bli senare.. Tänkte också ta en promenad med vovven när orken kickar in men först ska jag vila min rygg som är i stort behov av det.
Har vel egentligen inte så mycket mer på hjärtat..
Trevlig söndag till er alla!
Frispråkig är nog en förbannelse, eller egentligen så handlar det om klantighet och att jag många gånger saknar spärrar som andra har. Jag är helt enkelt klantig i mina utalanden många gånger. Ibland känns det som en styrka att kunna säga som det är i alla lägen men ibland är det inte riktigt genomtänkt.
<en del i min omgivning tycker om detta hos mig andra inte och det har jag fått höra. en del av de sistnämnda vet jag inte längre hur jag ska vara när jag har dem i närheten. Jag vet inte vad jag kan säga eller inte. samtidigt som flera av dem antagligen är så van vid att jag är sådan så dem säger saker till mig som jag då känner att jag ibland behöver försvara mig men då viftas det bort.
Jag får inte försvara mig och ska tydligen ta allt som en vägg. Jag blir ledsen, men måste svälja det.
Jag försöker själv hejda mig och inte säga så "hårt" men det är inte lätt. Det känns som en ren förbannelse.
Jag är hård för att inte själv bli sårad och på det sättet stöter jag bort många från mitt liv. Jag blir ensam.
Trotts att jag har mycket nära och kära så känner jag mig ensam och missförstodd.
"I got ice in my veins, blood in my eyes
Hate in my heart, love in my mind
I seen nights full of pain, days of the same
You keep the sunshine, save me the rain
I search but never find, hurt but never cry
I work and forever try, but I'm cursed so never mind"
