I got ice in my veins..
Frispråkig är nog en förbannelse, eller egentligen så handlar det om klantighet och att jag många gånger saknar spärrar som andra har. Jag är helt enkelt klantig i mina utalanden många gånger. Ibland känns det som en styrka att kunna säga som det är i alla lägen men ibland är det inte riktigt genomtänkt.
<en del i min omgivning tycker om detta hos mig andra inte och det har jag fått höra. en del av de sistnämnda vet jag inte längre hur jag ska vara när jag har dem i närheten. Jag vet inte vad jag kan säga eller inte. samtidigt som flera av dem antagligen är så van vid att jag är sådan så dem säger saker till mig som jag då känner att jag ibland behöver försvara mig men då viftas det bort.
Jag får inte försvara mig och ska tydligen ta allt som en vägg. Jag blir ledsen, men måste svälja det.
Jag försöker själv hejda mig och inte säga så "hårt" men det är inte lätt. Det känns som en ren förbannelse.
Jag är hård för att inte själv bli sårad och på det sättet stöter jag bort många från mitt liv. Jag blir ensam.
Trotts att jag har mycket nära och kära så känner jag mig ensam och missförstodd.
"I got ice in my veins, blood in my eyes
Hate in my heart, love in my mind
I seen nights full of pain, days of the same
You keep the sunshine, save me the rain
I search but never find, hurt but never cry
I work and forever try, but I'm cursed so never mind"
